Håkan-raset!

Nu var det återigen dags för GöteborgsPostens årliga lista över de 100 mäktigaste personerna i Göteborg. Jag har de senaste tre åren kommenterat listan här på bloggen och min främsta kritik har framförallt handlat om hur GP, som i sig är en av de största makthavarna i staden, både nominerar, utser, rangordnar och publicerar en lista som är allt annat än objektiv (2010, 2011, 2012).

Anders Goliger är nyhetschef på GP och intervjuas i tidningen om hur listan är tänkt att tolkas. Han säger bland annat att den inte är en forskningsrapport:

Den vanligaste kritiken är att listan är oseriös, att det borde vara en forskningsrapport i stället. Och visst, på ett sätt har naturligtvis landshövdingen mer makt än en konsertarrangör i Slottsskogen, men vi väger in fler kriterier. Maktfrågan är viktig och värd att ta på allvar: vad är makt och vem tillåter vi att ha makt i samhället.

Jag tycker inte att listan är oseriös. Tvärtom. Den speglar vad regionens största dagstidning anser är viktigt och relevant. Och det är väldigt viktigt. Men jag tycker det är synd att en såpass viktig och relevant produkt produceras på ett, om inte oseriöst så i alla fall svårbegripligt, sätt. Vad en journalistisk produkt och en forskningsrapport borde ha gemensamt är ambitionen att presentera en så sann och objektiv bild som möjligt av en företeelse. Där forskningsrapporten ofta är trist och korrekt i språk och framtoning inbjuder tidningsartikeln till läsning med slagkraftiga rubriker, lättlästa texter och ett attraktivt utseende. Men det bakomliggande arbetet, substansen, skiljer sig inte särskilt mycket åt. Hoppas jag i alla fall.

Och att ha fler kriterier än omsättning och antal anställda, det är ju självklart. Själv forskar jag inom en gren av vetenskapen där man aldrig har full kontroll på alla kriterier och där man alltid måste ta ett systemperspektiv. Och det finns väldigt bra, genomarbetade metoder för hur listor som denna kan skapas med betydligt högre trovärdighet (utan att för den sakens skull innebära mer arbete för GP). Man behöver inte vara anställd på ett universitet för att genomföra en Delfi-studie. Jag hänvisar till mitt inlägg från förra året där jag tar upp detta i mer detalj.

Även i år ligger listan bakom GP:s paywall, vilket jag fortfarande ser som lite underligt och jag undrar om inte snackisen och debatten skulle blivit betydligt större om andra än prenumeranter faktiskt skulle kunna ta del av hela listan. Jag anar en klassisk ”ekonomichef” här. Framtagandet av listan är en dyr investering där flera erfarna reportrar har tillbringat mycket tid och naturligtvis kan man inte bara ge bort frukterna av detta arbete hur som helst.

Men, GP. Vad skulle hända om listan var fritt tillgänglig? Skulle ni få färre prenumeranter då? Antagligen inte. Skulle ni sälja färre lösnummer? Kanske något. Skulle fler personer diskutera, debattera, analysera och sprida er lista? Definitivt. Det är ju inte själva listan som är grejen för er här. Grejen är ju snarare arbetet med att ta fram listan och att därmed inventera Göteborg med avseende på framtida innehåll i tidningen. Fördjupningsmöjligheterna är ju gigantiska och kan generera 100 intressanta reportage (plus bubblare) om ni vill.

Och listan då? Ja, stackars Håkan Hellström har rasat hela 44 placeringar och ligger nu på plats 58, strax före Leif Mannerström. Men jag är glad över Julia Mjörnstedt (generalsekreterare Ung Cancer) som med sitt otroliga engagemang tagit sig in på plats 85. Och fantastiska Maria Gustavsson som (bland mycket annat) driver Webcoast, ligger som bubblare. Grattis Maria! Ni förtjänar GP:s uppmärksamhet.