Filminspelning, desertörer och pulversläckare

För en tid sedan skrev jag ett första inlägg om min lumpartid på S2 i Karlsborg. I slutet på förra inlägget utlovades fler, preskriberade, vittnesmål från detta på så många sätt viktiga år.

Jag tänkte denna gång berätta om händelser som tilldrog sig under maj månad 1990. Preskriberat, som sagt.

Vår lumpartid närmade sig sitt slut och de sista veckorna blev lite speciella. Först och främst hade vi en slutövning att avverka. Under en vecka skulle vi leka krig tillsammans med alla käcka soldater i hela Västergötland. Jag var ju som sagt telegrafist. Och när telegrafister leker krig är det inte med en k-pist i terränglådan med camouflagefärg i ansiktet och en cigarr i mungipan. Nej, jag var placerad på en skola i Skara. Yep. Jag lekte nämligen inte krig. Jag lekte stab. Och då skall man bo på ställen med dörr – inte tältflik.

Vår pluton var uppdelad under slutövningen. Några satt i Karlsborg och lekte stab även där. Det var de som vi telegraferade mest med. Lite som en chatt, fast mycket långsammare och mycket tråkigare.

Min arbetsplats när jag lekte stab i Skara

Nu var det så att vår slutövning råkade gå av stapeln under den mest olämpliga veckan under hela 1990. Det var nämligen karneval i Lund. Själv var jag inte från denna stad, men flertalet av mina kompisar led alla helvetets kval över att behöva leka stab under ett såpass betydelsefullt arrangemang (som bara hålls vart fjärde år, dessutom).

Två av dessa lidande kompisar var under stabsleken placerade i Karlsborg där de lekte bergrum. Och eftersom själva ”bergrummet” (som var en barack utanför fästningen) skulle vara bemannat 24 timmar om dygnet fanns det alltid ett gäng som förväntades ligga och sova. Detta utnyttjade de två konspiratörerna till fullo. De smet helt enkelt till karnevalen strax efter att bergrumsleken börjat och återvände strax innan den slutade, några dagar senare. Vid varje avlämning rapporterades vilka som var frånvarande (helt enligt reglementet). Ingen märkte dock att de båda desertörerna var borta vid samtliga uppställningar under två dygn.

Ett av befälen var också från Lund och hade veckan innan ondgjort sig över att han skulle missa Karnevalen. Han fick, direkt efter muck, tågbiljetterna från en av de båda desertörerna som bevis på vad de gjort. Ryktet säger att det tog – som det så fint heter – hus i helvete i Karlsborg efter detta och att nya rutiner togs i bruk som skulle förhindra framtida karnevaliserande på lektid.

Efter slutövningen var det så dags för filminspelningen. Japp. En tvättäkta filminspelning. Det var nämligen så att Karlsborgs turistförening hade anlitat den kände stuntmannen Johan Thorén som regissör för att producera en film som skulle visas för turister vid besök på fästningen. Och det skulle inte duga med vilken film som helst, heller. Nä, man skulle ha kändisar med. Och det hade man. Stefan Sauk, Johannes Brost och Lena Endre var affischnamnen.

Handlingen var förlagd till Karlsborgs Fästning (duh!) under 1800-talet. Storyn har jag glömt, men det handlade om en Budbärare (Sauk) och en Sympatisk Soldat (Brost) och hans Trolovade (Endre) som alla på sitt sätt försvarade land och rike mot den onde ryssen.

Käcka 1800-talssoldater under Kapten Sauks befäl

Vår roll i denna inspelning var att agera kanonmat. Vi fick gamla uniformer och blev drillade i gammaldags exercis av vår ”plutonchef” Stefan Sauk. I tre dagar.

Behöver jag säga att det var kul!?! Framförallt alla pauser där vi (tillsammans med skådisarna) hade väldigt roligt. Filmen kan än idag beskådas på Karlsborgs Fästning om man går den historiska turen.

Johannes Brost och Stefan Sauk i en inspelningspaus

Det hände mycket denna sista vecka av vår tid i kronans tjänst.

En av de mer bestående händelserna (åtminstone för de som blev åtalade) var jägarmucken.

Jag och en kompis (en av de som deserterat till Lund en vecka tidigare) gick vakt och beredskap. Då och då skall man gå omkring och vrida på nycklar på ett antal ställen runt om på fästningen. Man ska hota att skjuta alla som uppträder misstänkt och man får väldigt lite sömn. Min polare gillade inte riktigt att göra detta och tänkte – smart eller ej – att en skada nog skulle få honom att slippa fler rundor. Han hade lite ont i sin fot och bestämde sig för att bättra på skadan genom att under flera minuter hoppa runt, runt på ett ben i full stridsmundering. Ont fick han. Och slapp gjorde han, men inte förrän efter incidenten med brandsläckarna.

Det gällde att vara på sin vakt

En del av uppgiften för de stackare som måste gå vakt var att väcka dagbefälen. Dagbefälet är en olycklig stackare på varje logement som skall gå upp först, se till att alla vaknar och att allt är snyggt och fint innan visitation av de riktiga befälen. Dagbefälen har en plåtbricka på bröstet (en sådan som Greger har i Nile City). Och när de sover hänger nämnda plåtbricka på stackarens säng så att vi, som vakter, vet vem vi ska skaka liv i kl 5.30 på morgonen.

Soldaterna på Karlsborgs Fästning bor i slutvärnet. En groteskt lång byggnad med logement på rad vid ena kanten och fönster ut mot en pittoresk grusplan i den andra.

Vi märkte direkt att något inte stod rätt till. Fältjägarnas korridor hade fel ljus. Alla fönster stod öppna men luften var ändå disig. Och det såg ut som om det låg ett tunt, fint, dammlager överallt. Och då menar jag överallt. Vi lämnade fotspår.

Vi väckte det första stackars dagbefälet. Han var rejält bakfull. Jägarna skulle mucka samma dag och hade firat kvällen innan. Lite väl grundligt, kan man tycka så här i efterhand. Två, tre stycken av Kavalleriets Finaste hade under kvällen bestämt sig för att tömma pulversläckarna som fanns utspridda lite varstans. Leka lite krig. Bara på skoj. Vi hade svårt att hålla oss för skratt när vi rapporterade till ansvarigt vaktbefäl (som var en extremt humorbefriad person) om vad som hänt. Förövarna fick inte mucka. Det talades om åtal och skadestånd. Och vi fick ett minne för livet (och en av oss en ond fot).

Och vips blev det ett långt inlägg igen. Och jag som inte hann berätta om de tre sakerna som jag lärde mig. Och inte om vår överlevnadsvecka. Det får helt enkelt bli ett inlägg till, så småningom…

One Comment