Telegrafi – känns nytt och fräscht!

Karlsborg, augusti 1989. Ett antal nervösa 19-20-åringar ställs upp på ett led längs en tegelmur. En ännu nervösare marsch senare och de jeans- och solglasögonförsedda civilisterna har förvandlats till grönklädda beväringar som, transporterade på ett täckt lastbilsflak, dumpats ute i ”terränglådan” (militärslang för ”skogen”).

Beväringarna eller, som vi senare skulle lära oss: ”värejävlarna”, kastades genast ut i den militära hetluften och blev drillade i hur man går i takt (klacken i backen, blicken i nacken, armen rak, pendla bak), hur man håller ett vapen (den ihåliga ändan uppåt och ibland framåt) samt hur man undviker matförgiftning i fält (ät inte – och om du ändå ska äta, stek till oigenkännlighet). En av de mer minnesvärda händelserna under denna första utevecka var när en av rekryternas far dök upp med en sexpack öl åt sin son och hans kompisar. Något som uppskattades av beväringarna på samma sätt och lika mycket som det bekämpades av befälen.

På S2 i Karlsborg utbildades signalister. Det fanns olika typer. Vissa drog kabel, vissa byggde radiolänkmaster, vissa var grymma på kryptering. Vissa var telegrafister. Jag hade klarat det ökända telegrafiprovet på mönstringen ett år tidigare och blev alltså placerad tillsammans med ett gäng likasinnade (och med likasinnade menar jag då alltså att de också lyckades gissa rätt på alla pip de hörde under mönstringen).

Detta var 1989. Internet stod för dörren och vi lärde oss alltså telegrafi. Right.

En riktigt snabb telegrafist kunde skicka och ta emot 120 tecken per minut. 2 tecken per sekund, alltså (grymt svårt!). 2 bytes per sekund. WOW! Fartvinden blåser nästan omkull dig nu, eller hur? Mitt första modem som jag fick ett par år senare kunde skicka information i ca 1000 tecken per sekund. Behöver jag säga att telegrafi inte var prio ett längre?

Nåväl. Jag var en så kallad E-värnpliktig. Det innebar 10 månaders tjänstgöring istället för de sedvanliga 7,5. De extra 2,5 månaderna spenderades till stor del i skolbänken. Vi hade, om jag inte minns fel, nästan 500 timmars hjärntvätt. Eller, som vissa skulle kalla det, telegrafiundervisning. Jag kommer fortfarande ihåg nästan alla tecken och skulle troligen med någon dags övning vara tillbaka på 30-40 tecken per minut. Reptilhjärnan fick lära sig morsekoden, inte jag.

Den käcka soldaten spanar efter fienden.

Vid mönstringen fick man göra ett stort antal prov. Dels ett så kallat I-test (som inte var ett ”riktigt” intelligenstest utan snarare en övning i abstrakt tänkande) och dels diverse fysiska tester. Jag gjorde ganska bra ifrån mig på I-testet. Har alltid gillat klurigheter och har man en gång lärt sig datorprogrammering (C-64!) så blir I-testet ganska enkelt. På fysdelen var jag (som vanligt) ganska dålig, men inte så kass att jag fick frisedel. Nej, ett hyfsat I-test och bevis på avsaknad av större fysiskt handikapp förde mig ut på en av grenarna i mönstringens beslutsträd. Jag fick göra telegrafiprovet. Och det gick ju som sagt bra. Som resultat av detta slängdes jag alltså ut i skogen med 20-talet grabbar med liknande mönstringserfarenheter (nja, vi hade en och annan atlet hos oss också, faktiskt…).

Från arbetsam soldat till lat fånge

På 80-talet fick ”alla” göra lumpen. Att få frisedel i förväg var svårt och krävde att du totalt och till 100% (miss)lyckades vid mönstringen. Detta var naturligtvis svårt och de luttrade knektarna på mönstringsenheten var vare sig lättlurade, mut- eller övertalbara.

Och hur var det nu då? Ville alla ha frisedel? Nej, naturligtvis inte. Och såhär i efterhand kan jag tycka att min tid i lumpen har gett mig många saker. Ja, eller i alla fall tre stycken. Mer om dessa senare. Nu åter till detta med frivillighet och tvång.

Två teorier som ofta ställs mot varandra är dels den om att människan är lat av naturen och lever efter minsta motståndets lag och dels den som säger att människan är driven av prestationer och av att utföra något. Jag ser det mer som två olika människotyper – en arbetsminimerande och en prestationsmaximerande. Och på samma sätt tror jag att värnpliktiga också kan delas in i två grupper. De som har accepterat att de är där och gör det bästa av situationen (soldater) samt de som ser sin tid i kronans hägn som fångenskap och gör allt för att sabotera, fly och på andra sätt krångla till det för den militära apparaten.

Tillvaron under kronans förvaltarskap tog sig olika uttryck beroende på om man var en Soldat eller Fånge samt om man var i grunden Lat eller Arbetsam. Själv gjorde jag nog en liten resa genom de flesta av rutorna i bilden ovan. Började som en Arbetsam Soldat men insåg snart att detta ofta bestraffades med mer arbete och blev sålunda en Lat Soldat. Men någon gång efter julledigheten hade jag bytt fot och stod nu på Fångarnas sida. Jag är osäker på exakt vad det var som fick mig att bli negativt inställd. Kanske var det gruppdynamiken, kanske något annat… Hur som helst började jag våren som en Lat Fånge. Och om sanningen skall fram så såg man nog ingen större yttre skillnad på Fångar och Soldater. Det var nog mer en inställning man hade, ett slags tolkningsfilter som lades över allt man såg och upplevde. En Soldat var i grunden positiv till försvaret och det militära livet. En Fånge couldn’t care less.

Efter påsk hände något på kompaniet. En håglöshet smög sig in i vardagen och till och med befälen utstrålade den. Vi presterade inte enligt plan och jag fick senare höra att just vårt lilla gäng var den ”sämsta Radiopluton i S2:s historia”. Vårt annars så fullspäckade schema började tunnas ut och alltfler dagar fylldes av vapen- och persedelvård eller av flygspaning (man ligger på rygg och tittar upp i luften). Missförstå mig rätt – vi hade fullt upp, men många små förändringar ledde sammantaget till en lite annan bild. Under samma period började även det disciplinära förfallet inom vår lilla grupp. Jag gled mer och mer över i gruppen Arbetsamma Fångar och var till slut förtroendeman för plutonen. Det innebar att man förväntades klaga hos befälen så fort det var något som inte föll på beväringsläppen. Till exempel så skrev vi en lång skrivelse om att vi minsann inte hade fått dricka och bulle en tisdagkväll efter kvällstjänstgöring.

Jag hade dock kollegor som befann sig långt bortom min lilla horisont vad gäller Arbetsamma Fångar. Mer om deras eskapader i ett framtida inlägg, där jag även kommer in på vilka tre saker jag fick med mig ut i livet efter lumpen samt en filminspelning, kändisbilder och lite annat bus.

Jag tänkte mig som sagt ett kort litet lumpen-inlägg och insåg ganska snart att jag har material till minst tre separata (som vinner på att delas upp). Så får det bli. Se detta som introduktionen tillika del 1.

4 Comments

Lämna ett svar till Stefan Waborg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.