Ett stycke 90-tal

Idag städade jag mitt kontor. Ju längre ner man kommer i pappershögarna, desto längre bak i tiden färdas man. Och helt plötsligt var det 1995 igen.

Jag läste på Chalmers och var under våren engagerad i (på den tiden) säsongens första rockfestival, ChalmersRock. Festivalen gjorde 1995 sitt sjätte (och sista skulle det visa sig) år. Jag var tillsammans med Fredik Blom (@fredblom) ansvarig för det tryckta festivalprogrammet. Jag minns fortfarande hur vi satt på I-sektionens datasal med varsin 486:a en hel natt och pressade fram texter om varje band. Bilderna tejpades sedan in manuellt innan allt skickades till tryckeriet.

Klicka på bilderna så blir de större.

Omslaget såg ut så här:

Designen var resultatet av en affischtävling som vi hade utlyst tidigare under våren. Temat blev således motorsport. Scenerna fick namn som Rally, Speedway och Dragster. Själva festivalen hölls både ute och inne. De stora banden (Sator, Clawfinger, E-Type och Wannadies) uppträdde på en stor utomhusscen medan de andra återfanns på diverse scener i Chalmers Kårhus. Totalt hade vi fyra scener.

Bland det sista vi gjorde innan vi skulle skicka till tryck var att skriva den obligatoriska ledaren.

Sedan gick vi ut hårt. Sator var något av husband på Chalmers och presenterades som första band i programmet:

För första gången hade ChalmersRock en scen för lite mindre, mer spännande band (suveränt bokade av @fredblom). Mindjive var ett av dessa (lägg märke till tiden för spelningen):

Clawfinger var ganska stora under en kort period på 90-talet. De hade sin allra första spelning på Chalmers 1993 och återkom på stora scenen två år senare:

Vår i särklass mest lyckade bokning – om man ska se till kostnad och intäkt – var Kent. De hade precis släppt sin första skiva. Innan den släpptes fick vi en kassett att lyssna på. Deras manager var väldigt ihärdig och mer eller mindre tvingade på oss bandet (som ingen hade hört talas om vid bokningstillfället). Vi bestämde oss för att chansa och bokade dem för 15000 kr (de fick betala egen resa etc.). Vi tänkte att vi kunde lägga dem sist i programmet – 01:30 – utifall att publiken skulle utebli. Det fanns ju gott om barer och dansgolv i så fall.

Det som sedan hände var magiskt. Kent stormade in till Blåjeans och redan under första gitarrsolot slog Jocke Berg sönder mikrofonstativet på klassiskt rockmanér. Resten är historia. Under flera år kunde man sedan i intervjuer med Kent läsa att denna spelning var en av deras top 3. Vi som var där kan bara hålla med (och det var sprängfullt i lokalen).

Ingen som har pluggat på högskola i Göteborg kan ha undgått Jävlaranamma (vi skrev fel på deras namn i programmet – något som de påpekade många gånger…).

Vid ChalmersRock året innan hade två av medlemmarna flera uppskattade maratontrubadursessioner i en av pubarna (jag minns att jag och Freddie Wadling satt och skrålade tillsammans vid ett tillfälle). Nu slog vi på stort och hade hela bandet på scenen (samma scen som Kent skulle inta ett par timmar senare).

E-type hade sin storhetstid under 90-talet. Under hans spelning hade vår tokiga konferencier (läs mer om honom nedan) låtit installera en frisörstol på ett podium bredvid scenen. Han tyckte nämligen att eftersom E-Type är långhårig vore det på sin plats att arrangera en publiktävling innan konserten och att låta vinnaren få sitt hår klippt under tiden som E-Type och hans dansare skakade loss bredvid. Logiskt, eller hur? Hur som helst så hade vi en frisör med egen stol redo och en lycklig kille vann tävlingen (som bland annat bestod i att trycka ner en vaniljglass i ett Vanilla Ice-skivomslag på tid) och därmed en ny frisyr.

Två av de mindre etablerade banden som visade upp sig var Sindy Kills Me samt Honey Is Cool. Inget av banden finns kvar idag, men Karin Dreijer, sångare i Honey Is Cool är idag ena halvan av The Knife. Och missa inte en ung Håkan Hellström näst längst till höger!

Wannadies fick äran att öppna festivalen. Själv missade jag spelningen men har hört från de som var där att den var bra, trots dagsljus.

En rolig händelse utspelade sig ett år efter festivalen, då vi som arrangerat åkte till London på en ”studieresa”. På ett stort diskotek stötte vi på Per (sångaren i Wannadies). Några av oss hade tröjor med ChalmersRockaffischen på (se bilden högst upp). Han såg detta och det hela slutade med att vi hängde med Wannadies resten av kvällen.

Skanna-10-1024x704

Chester Copperpot spelade three-cord-emo-core. Bara namnet räcker ju för att inse att de var bra!

Och så kommer vi då till vår kära konferencier, Kristian Luuk. Detta var långt innan Sen kväll med Luuk, Melodifestivalen eller På Spåret. Han bad oss att inte skriva så mycket om Hassan utan mer som Knesset (kommer ni ihåg?). Hur som helst så måste jag säga att mitt korta möte med Kristian (en fika innan han skulle upp på scen första gången) är ett av de mest bisarra ögonblicken av mitt liv. Mitt under vår pratstund (som handlade om den senaste Dieselreklamen) plockar han upp en liten monobandspelare. Ni som har sett Knesset vet vilken jag menar. Han sätter på den och ut kommer Evert Taube. Han gör ett tecken att jag ska vara tyst och säger sedan efter 30 sekunder: ”Det här är så jääävla bra!”. Sedan fortsätter han prata som om inget hade hänt.

Behöver jag säga att han var en fantastisk konferencier?

Och visst var vi snygga?

9 Comments

Lämna ett svar till Per Olof Arnäs Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *