Om det digitala vore normen

Jag var på Bokmässan idag. Som vanligt är den stor, högljudd, stimmig och helt otrolig. Utbudet är enormt. Från den minsta, smalaste diktsamlingen till internationella bestsellers. Dessutom ställer ett antal ”hangarounds” ut. Företag och organisationer som inte ger ut böcker men som driver frågor som med bokmässans tusentals besökare får en bred publik.

Det tar minst en dag att gå igenom mässan. Och då menar jag gå. Ska man lyssna på seminarier behövs mer än en dag. Ett av de roligare inslagen för mig i år är att jag får en chans att träffa digitala vänner analogt. Twitter regerar. Några av de jag pratade med idag var @piratforlaget, @selanna, @annikabeijbom, @stielli, @kallemalmstedt, @VickiQvarnstrom och @kalexanderson. Tack för dagens största behållning, allihop!

När jag botaniserar i de olika montrarna är det något som slår mig. Tänk om man hade uppfunnit fenomenet ”bok” idag… Tankarna börjar formas kring ett blogginlägg – och precis som jag ska leta upp ett bord där jag kan sätta mig och skriva lite går jag förbi ett seminarium som handlar om e-böcker. På scenen står Göran Hägg.

Han berättar om hur boken har utvecklats som pryl från lerplattan till läsplattan. Jag fastnar och lyssnar inte bara på Göran Hägg utan även på andra talare som utforskar den nya tidens distributionsformer (e-böcker, ljudböcker, läsplattor etc.).

Jag kommer på mig själv med att både nicka och skaka på huvudet. I sak har de rätt allihop. Det är svårt att få betalt för e-böcker. Plattorna är en bromskloss eftersom de är dyra. iPad funkar inte i solljus. Kindle är svartvit. Men samtidigt är de fast i en föreställning om att e-boken är Papper 2.0. Eller möjligtvis Lerplatta 10.0. Nu med mer kapacitet och bättre prestanda. Fullt bakåtkompatibel. Men ändå en upphottad pappersbunt.

Jag vill gärna se boken som något annat. Som ett gränssnitt (av flera möjliga) till en historia, en faktamängd eller varför inte ett konstnärligt uttryck. Att presentera en historia i en numrerad pappersbunt eller uppläst i en serie ljudfiler är i grunden exakt samma sak. Funkar kanon för skönlitteratur där det antagligen finns en början, en mitten och ett slut som helst inte ska byta ordning (om du inte heter Quentin Tarantino). Men faktalitteratur är något annat. Jag har tidigare skrivit om forskning och i inlägget Wiki science om hur denna borde organiseras som en samling hyperlänkade informationsavsnitt snarare än texter. Jag blir mer och mer övertygad om att detta är framtiden. Kanske även för skönlitteraturen. Mattias Boström skriver insiktsfullt om e-bokens framtid och om hur nya affärsmodeller behövs. Följetongen är en sådan, där läsaren prenumererar på kapitel.

Jag upplever att det finns två olika synsätt på vad en bok är.

Det analoga synsättet använder metaforen ”pappersdokument” för att relatera till normaltillståndet för en bok. Allt annat är avvikelser och vidareutvecklingar från detta tillstånd. Med ett analogt synsätt betraktas alltså e-böcker som:

  • Elektroniska papper
  • Kompletterande format
  • Ekonomiska hot (pga kopieringsrisken)
  • En plattform för att öka läsandet hos framförallt de yngre

Det digitala synsättet fokuserar i första hand på informationen, inte på formatet. Med ett digitalt synsätt betraktas pappersböcker som:

  • En specifik formatering av en informationsmängd anpassad för att en människa ska kunna läsa och förstå
  • En ögonblicksbild
  • Icke sök- och indexeringsbar annat än via förproducerade sökindex
  • En enkelriktad relation till informationen

Och – som den samhällsvetare jag är – så ritar jag en klassisk fyrfältare:

Varken e-boken eller pappersditon betraktas lika från de två perspektiven. Och det är nog i denna olikhet som mycket av konflikten kan finnas. Pappersboken är idag normen, det kommer vi inte ifrån. Papperstidningen som format är idag under attack från digitala plattformar som levererar realtidsnyheter, dialog med läsarna, interaktivt material och multimedia. Formaterat som du vill ha det, där du vill ha det, när du vill ha det. De elektroniska tidningarna har skrotat pappersmetaforen helt. De fokuserar på innehållet och på de möjligheter den tekniska plattformen medför i form av just interaktion med omvärlden.

Om skönlitteraturen ska ta steget bort från pappersmetaforen krävs ett omtag från grunden. Alla kommer inte att vilja, kunna eller ens förstå. Och det är OK. Men jag tror att vi i framtiden kommer att se ny skönlitteratur växa fram. Litteratur som till sin arkitektur ser det digitala som norm och inte pappersdokumentet. Jag tror till exempel att böcker med multimediainnehåll kommer. En miljöbeskrivning ackompanjerad av en film eller varför inte ett soundtrack. Och jag tror att element från dataspelen kommer att hitta in i böckerna. Tänk dig en interaktiv bok där du som läsare ställs inför olika val som påverkar historien. Eller att du tillsammans med alla andra som just nu läser boken i realtid kan kommentera och debattera. Du kanske befinner dig på en plats som omskrivs i boken, du tar ett foto och laddar upp. När andra läser samma stycke får de en möjlighet att se din bild.

Möjligheterna är oändliga. Och potentialen för skräp är monumental. Men också för riktiga guldkorn.

Så – vem vet – bokmässan 2020 kanske ser helt annorlunda ut. Lite grann i alla fall.

UPPDATERING 30 minuter efter att jag skrivit inlägget ovan kollar jag mina RSS-flöden. Och hos Fredrik Strömberg hittar jag följande guldkorn:

The Future of the Book. from IDEO on Vimeo.

Det kanske inte tar så lång tid i alla fall…

3 Comments

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.