Kaos – en tillgång

Fundera över ordet ”stabil”. Vad betyder det egentligen? Vilken är din spontana reaktion?

Från Wiktionary:

stabil

1. som inte ändras (avsevärt) med tiden

   Patientens tillstånd är stabilt.

   Prisnivån är stabil.

2. (fysik, om atomkärna) som inte gärna förändras till en annan atomkärna
3. som inte lätt går sönder

Är stabilitet bra eller dåligt?

Bra fråga. Svårt svar.

Normalt organiserar människan information hierarkiskt. Vi har mappar, pärmar, lådor etc. Jag skrev en del om detta i Del 1 (övriga delar här). Detta inlägg är en ”fristående fortsättning” som det så fint heter.

Stabilitet är något som de flesta förknippar med något positivt. Ordspråk som den kinesiska förbannelsen ”May you live in interesting times” vittnar om att stabilitet är bra – instabilitet är inte bra.

Jag vill hävda motsatsen. I alla fall delvis.

JAS 39 Gripen är en intressant skapelse. Planet, likt en humla, kan egentligen inte flyga. [Ja, jag vet att humlor kan flyga, men tar mig friheten att som egenchef helt enkelt använda lite bildspråk ibland ;-)] Dess konstruktion är instabil och utan ett sofistikerat datoriserat styrsystem kommer planet att störta på momangen. Något som ju alla vet har inträffat några gånger:

Varför har man då byggt ett instabilt plan? Jo, det blir nämligen enklare att manövrera (!) och göra snabba kursändringar.

Inom komplexitetsforskning och kaosteori pratar man ibland om abstraktionsnivå. Att ett system som ser ut att bete sig fullständigt kaotiskt och slumpmässigt blir – om man tar ett steg tillbaka och studerar från en annan nivå – fullt begripligt.

Ett exempel: Du studerar en kubikmeter luft. Inom din tänkta kub strömmar luftmolekylerna fram och tillbaka, till synes slumpmässigt. Du studerar nästa kubikmeter bredvid – samma sak där. Och i nästa, och nästa. Men. Om du backar kameran lite och tittar på kanske 100 kubikmeter luft samtidigt då framträder en helt annan bild:

Alltså. Även om kaos existerar på en nivå behöver det inte betyda att systemet är kaotiskt vid en annan abstraktionsnivå. Bra grej att komma ihåg.

Vad händer om vi kombinerar dessa båda exempel då? JAS 39 Gripen är instabilt för att kunna manövreras snabbare. Kaos på en nivå i ett system behöver inte betyda kaos på en annan nivå.

Tycker ni att jag flummar? Det finns ett syfte med dessa utläggningar 😉 Jag vill nämligen återkomma till ämnet informationshantering. Vi kan lära oss ett och annat.

photo credit: Tiago Rïbeiro

I ett bibliotek är organisationen av informationen baserad på ordning. Motsatsen till kaos. I ett bibliotekssystem organiseras informationen utifrån. Någon bestämmer hur en text ska arkiveras, vilket ämnesområde, vilken hylla etc. Sedan kan den som letar efter informationen hitta det som söks genom att använda sig av katalogiseringssystemet som en karta. Kartor är själva definitionen av ordning. En modell som representerar verkligheten på ett sådant sätt att man kan hitta det man söker genom att jämföra kartan med den observerade verkligheten och fatta sina beslut därefter.

I ett kaossystem organiseras ingenting utifrån. Ett kaosbibliotek skulle inte ha någon karta alls. Inte ens några hyllor. Böckerna skulle ligga huller om buller, och kanske till och med flytta runt, som om de låg i en jättelik torktumlare. Ett sådant bibliotek skulle naturligtvis aldrig byggas. Själva syftet med ett bibliotek är ju att lagra och tillgängliggöra information. Men tänk om.

Principen med JAS 39 Gripen är ju att om man slutar kontrollera planets spontana fluktuationer åt höger, ja då girar planet blixtsnabbt dit. Man styr alltså inte planet, man slutar motverka instabiliteten i en viss riktning. I ett bibliotek skulle det betyda att man tillåter omorganisation av böckerna utifrån ändrade förutsättningar.

Låt oss applicera detta tänk på informationshantering – det kan till exempel vara antingen klassificering (bibliotek) eller kommunikation (facebook, Twitter etc.). Klassificering av information skulle – om man tillämpade kaosprincipen – inte synas om man studerade en eller två böcker. Men om man studerade flera samtidigt skulle mönster kunna urskiljas. Precis om jag skrev om i Del 1. Om man taggar information istället för att man organiserar den på förhand kan organisation uppstå spontant.

Facebook, Twitter och de andra sociala nätverken (alla sociala nätverk, inte bara de på nätet) är kaossystem. Man kan inte förstå eller ens överblicka systemet utifrån en enda individ. Man måste höja blicken och studera de strukturer som formas spontant. Man kan inte kontrollera ett socialt nätverkande med ”biblioteksmetoden”. Kommunikationen kommer att ske ändå. Att till exempel förbjuda en kanal – låt oss säga Facebook – på en arbetsplats kommer inte att hindra nätverken från att självorganisera sig. Nätverken är per definition instabila. Samtidigt som de är hur stabila som helst – fast på en högre abstraktionsnivå.

Om till exempel ett företag ska kontrollera/styra (det engelska ordet control är klockrent här) informationsflödet går det inte att reglera detta med utifrånklassificeringar. Enda sättet – som jag ser det – är att bejaka komplexiteten och att utnyttja den till företagets fördel. Att kartlägga vilka kontaktytor man teoretiskt sett skulle kunna ha med viktiga kunder och att stoppa blockeringen av kommunikationen i vissa riktningar – precis som JAS 39 Gripen. Då kan man skapa en mycket snabbmanövrerad företagsmiljö. Som i och för sig löper risken att det ibland tippar över lite för mycket. Men som också får möjligheter som konkurrenterna saknar.

Stabilitet = tråkigt

Instabilitet = roligt

Sådetså!