Vardagsedge-junkie

På tisdag i nästa vecka ska jag hålla föredrag på en konferens. Jag pratar ganska ofta inför publik och har, som ni som läst denna blogg ett tag säkert känner till, ett komplext förhållande till Powerpoint. Hur det nu är med den saken så är jag till viss del fast i den miljön, även om jag har gått över till den ljusare sidan.

Att jag ska hålla föredrag på tisdag har jag känt till i ett halvår. Området jag ska prata om kan jag på mina fem fingrar. Mina slides borde jag ha färdiga sedan flera veckor tillbaka.

Och visst har jag det. Materialet jag ska visa finns redan i min dator. Men det spelar ingen roll. Jag kan göra den helt färdig en månad innan showtime och ändå. Ändå ändrar jag alltid i sista stund. Ofta sitter jag med min laptop i knät på rasten innan mitt föredrag och gör om, flyttar bilder, förtydligar, förfinar och tar bort (se mitt inlägg om Parkinsons Lag som förklarar detta fenomen).

”Vi vill ha dina bilder en vecka innan”, säger arrangören.

Yeah. Right.

Och det är här min spaning kommer in. Den kan formuleras ungefär så här (som jag gjorde på Twitter idag):

Kvaliteten på ett föredrag är omvänt proportionell mot hur nära inpå konferensen jag börjar förbereda mig.

En reaktion lät inte vänta på sig. Inom några minuter hade jag en kort men givande konversation med @stellan som mynnade ut i att vi tyckte likadant. Han skrev detta:

Gjorde just klart en keynote till ikväll, men gissar att jag kommer ändra något på plats (efter 90 min i bil…)

Och visst är det så! De bästa ändringarna gör man alldeles innan ”showtime”. Varför är det så?

Jag tror att det har med fokus att göra. Ju närmre skarpt läge man kommer, desto större del av ens medvetande dediceras till uppgiften. Och desto mindre slösas bort på annat, som att twittra eller blogga… Hjärnan går på högvarv, och precis innan det blir för sent händer något. Det klonkar till i huvudknoppen och kreativitetsväxeln brakar igång. Det är då, precis när man är ute i sista stund, som de bästa grejerna föds. Det behöver inte ens ske medvetet. Ofta har jag under pågående föredrag ändrat i manus. Och det är just de formuleringarna som jag sedan är mest nöjd med.

Vardagsedge.

Jag är för feg för att klättra i berg, hoppa fallskärm eller paddla fors. Men jag antar att det är samma känsla (fast min powerpointedge är den biokemiska motsvarigheten till en piss i Mississippi jämfört med Ola Skinnarmos på-liv-och-död-dito). Och jag blir aldrig trött på det. Tvärtom. Jag kan medvetet skjuta upp att förbereda mig inför ett föredrag tills timmarna innan. Bara för att få känna lite adrenalin och skaparglädje (jo, man kan vara kreativ i Powerpoint…).

Samtidigt är det en paradox. en vacker dag kommer jag att vänta för länge och inte hinna med. Då får jag väl göra som man borde istället. Strunta i datorn och köra old-school.


8 Comments