Spindelforskning

[Den som vill kan se detta inlägg som del 2 i en miniserie om hur vi skulle kunna utveckla vår syn på – och hantering av – information. Del 1 handlade om taggbaserad kontra hierarkisk informationslagring. Jag tänker mig även en del 3 som kommer att handla om den vetenskapliga publikationen och varför den har sett likadan ut i hundratals år.]

Den galne vetenskapsmannen tar på sig sin transmogrifieringsmössa och drar med ett maniskt skratt i den stora röda spaken. Sladdarna till den silverfärgade huvudbonaden börjar glöda. Det blixtrar mellan elektroderna och med en stor rökpuff smäller det till i tänkarhatten. Vetenskapsmannen börjar frenetiskt att anteckna. Detta var en stor upptäckt. Han hade äntligen lyckats definiera hur systemteori, cybernetik , objektorientering och logistik hörde ihop.

Nja. Så går det inte till. Inte riktigt.

När man bedriver forskning handlar det väldigt mycket om att först ta reda på vad andra har gjort. All vetenskap bygger på:

  • Teori. Vad andra har skrivit om ditt forskningsområde.
  • Empiri. Insamlad data om ett fenomen, till exempel mätdata från försök, intervjuer, enkäter, simuleringar eller fallstudier.

Beroende på vad som kommer först brukar man skilja på deduktiv och induktiv forskning.

Deduktiv forskning innebär att man först formulerar en teori eller en hypotes baserad på tidigare forskning/erfarenheter. Denna teori testas sedan med hjälp av empiri, till exempel med ett experiment eller en studie.

Induktiv forskning innebär att man ger sig ut i verkligheten, studerar och samlar på sig intryck, mätvärden och fakta. Sedan letar man mönster och samband. Tillsammans med befintliga teorier kan man sedan, om man har tur, formulera nya förklaringsmodeller om verkligheten utanför.

Det finns naturligtvis ingen renodlad vare sig induktiv eller deduktiv forskning. Det är alltid en mix av de två och som forskare känner man sig ibland som en pingisboll när man studsar omkring mellan teori och verklighet. Men vad båda dessa forskningsansatser har gemensamt är den stora betydelsen av tidigare utförd forskning. Den måste man bara ha koll på.

Och det är detta jag tänkte skriva lite om. Jag tycker nämligen att det finns en hel del utvecklingspotential i hur vi organiserar vetenskapliga texter.

För den oinsatte tänker jag förklara lite hur vetenskaplig kunskap hanteras idag. Och hur den utvecklas, byggs ut och förvaltas.

All (beständig och för omvärlden åtkomlig) vetenskaplig kunskap lagras i skriftlig form. Det finns ett antal olika format som används:

  • Forskningsrapporter. Ofta utförda på uppdrag av en finansiär, till exempel en myndighet. Rapporten kan vara lång och fullmatad med både teori och empiri.
  • Vetenskapliga artiklar. Den vanligaste formen att publicera forskningsresultat. Det finns ett antal undergrupper som grovt markerar kvalitetsnivå:
    • Branschtidskrifter. Målgruppen ligger utanför vetenskapen och artiklar i dessa tidskrifter har föga eller inget vetenskapligt värde.
    • Konferensbidrag. Inom varje vetenskapsområde arrangeras ett stort antal konferenser där forskare från ibland hela världen kan träffas och utbyta resultat. I samband med konferensen publiceras ofta en bok – proceedings – med alla deltagarnas artiklar. Många konferenser har en reviewprocess, dvs artiklar kvalitetsgranskas innan de inkluderas.
    • Tidskriftsartikel. I en vetenskaplig tidskrift publiceras artiklar inom ett smalt ämnesområde. Det är ofta en tuff reviewprocess innan en artikel accepteras och ju högre rankning av tidskriften, desto svårare att få publikation.
  • Avhandlingar. En forskarstudent (doktorand) sammanfattar sitt forskningsområde i en doktorsavhandling. Avhandlingen är en bok som för det mesta innehåller 4-6 artiklar (konferens- och tidskriftsartiklar) som doktoranden har producerat under sin utbildning. Dessutom skriver doktoranden en sammanfattning – en kappa – som knyter ihop artiklarna och placerar dem i ett sammanhang. Avhandlingens innehåll är granskat och godkänt av en betygskommitté som även bedömer huruvida doktoranden lyckas försvara sin forskning gentemot en opponent vid en offentlig disputation (jag har beskrivit detta häftiga event här).

Jag återkommer nu till den berömda kärnan i den krullhåriga hunden. Andras forskning. Otroligt viktigt om man ska klara sig i vetenskapens myller. Man måste kunna hantera sina referenser. Och med hantera menar jag:

  • Hitta referenser. Man måste hitta de som har skrivit om ditt ämnesområde. Och de som har skrivit om angränsande områden. Och de som tycker tvärtom. Och de som håller med. En massa letande helt enkelt.
  • Läsa referenser. Man måste plöja igenom kopiösa mängder forskningslitteratur. Avhandlingar, artiklar, rapporter. Allt ska läsas, processas, reflekteras över, kritiseras och – kanske – användas.
  • Använda referenser. När man skriver gäller det att ha koll på hur man använder sina referenser. Jag har varit på disputationer där opponenten upptäcker att han är felciterad i avhandlingen. Inte bra. Det går inte att ta lösryckta meningar ur en källa, man måste kunna svara på motivet till en referens på sin disputation.

Det handlar alltså om att – likt en spindel – långsamt bygga ett nät av teori, bit för bit. Vad finns det då för hjälpmedel? För 20 år sedan var tidskrifter verkligen tidskrifter. En pappersbok som kostade multum och som levererades i två ex till ett universitet. Sedan fick alla snällt vänta på sin tur att läsa. Så är det naturligtvis inte idag. Idag ligger artiklarna i fulltext online, dock är de ofta lösenordsskyddade och universiteten betalar grova pengar för att deras forskare ska kunna tanka hem kunskap i PDF-format.

Och när de ligger online är de också sökbara. Väldigt praktiskt. För att inte tala om när Google lanserade Google Scholar. Nu kunde gemene man lätt söka i världens samlade vetenskap.

Det finns ett stort antal akademiska sökmotorer som används av biblioteken idag. De har olika förtjänster som gör att de är attraktiva, till exempel kan de hantera mycket avancerade sökfrågor och även låta en forskare prenumerera på en specifik fråga. Om något nytt dyker upp får forskaren ett mail. Push-Science. Tidigare var det Pull som gällde, så nog har det utvecklats lite…

Flera av dessa sökmotorer indexerar även upp referenserna i de artiklar som är sökbara. Vad innebär detta? Jo, det är nu det blir intressant. Låt säga att artikel A refererar till Artikel B och C. Och Artikel B refererar till Artikel C, medan Artikel C (som skrevs först) inte refererar till vare sig A eller B. Då skulle det betyda att Artikel A har noll inkommande referenser, B har en och C har två. Alltså kan man anta att C är den viktigaste av de tre.

Känns detta tänk igen? En ledtråd: betrakta referenserna som hyperlänkar och artiklarna som webbsidor.

Det skulle alltså – i teorin – vara möjligt att måla upp en karta, en visualisering, över hur ett vetenskapsområde ser ut. I alla fall i termer av vem som refererar till vem. Det här är bara så coolt!

Som jag skrev ovan – en hel del tid går åt till att leta. Och till att sålla information. Så har det alltid gjorts. ”Det var svårt för mig, så då ska det vara svårt för de som kommer efter också”. Yeah. Right.

Jag föreslår att de vetenskapliga sökmotorerna börjar tänka lite mer som till exempel Google eller, varför inte, Facebook. Jag skulle vilja ha en funktion där jag skriver in en enkel sökfråga – det kan vara ett begrepp eller en författare etc. – och ut kommer en visualisering över hela det teoriområdet. Så här skulle en visualisering kunna se ut:

De blå cirklarna representerar artiklar och linjerna referenser. Ju större cirkel, desto fler inkommande referenser (länkar). Vad man då får fram är en snabberäkning av den vetenskapliga tyngdpunkten i ett område. Var man ska börja läsa för att snabbast få koll, helt enkelt. Jag vet inte exakt hur Google Page Rank funkar men nog borde detta även vara applicerbart på vetenskapliga artiklar? Bara man gör tankesteget att se dem som webbsidor som länkar till varandra.

Då kan vi stället säga att ”Det var svårt för mig, men det kommer att gå lättare för dig!”. Känns bättre. Då kan forskarenergin läggas på kreativitet istället för att bygga spindelnät.

3 Comments