Sektifierad

Jag har alltid haft PC-dator. Ända sedan mitt yrkesliv började på allvar 1996 har jag arbetat i PC-miljö (med undantag för några månader 1996 när jag faktiskt hade en – må vara långsam och buggig, men ändå – en Mac).

Sedan 1996 har jag avverkat runt 7-8 stationära och lika många bärbara PC. Allt från Windows 95 till 98, XP och senast Vista.

Jag har utvecklat PC-programvara sedan 1998. Först i Office-miljö, senare i VB. Jag har programmerat VBScript för webben, jag har djupa kunskaper om hur en PC fungerar och hur den kan fås att göra som man vill. Kort sagt: jag är grym på PC-datorer.

På 90-talet var universiteten och reklambyråerna/tryckerierna de enda som körde Mac. Prestigeprogramvaror som Illustrator och Photoshop portades till PC och alla – inklusive jag själv – dömde ut Apple som företag. Alltför konservativa med sin plattform, alltför smal målgrupp.

PC-plattformen växte å andra sidan explosionsartat. En PC kunde byggas ihop av ett litet antal standardkomponenter och vem som helst med kunskap om vilken ända på en skruvmejsel som bör riktas mot skruven kunde bygga sin egen dator. Hem-PC-reformen innebar ytterligare ett till synes ointagligt fäste för PC-datorerna. Dell stöpte om datormarknaden med sin Direct Business Model. Alla kunde designa sin egen dator och få den hemlevererad inom två veckor – billigare än alla konkurrenter. HP, Compaq, Fujitsu-Siemens, IBM och de andra reagerade sent på det nya hotet. Dell seglade upp och blev en av världens tre stora datortillverkare.

Så kom iPoden. Och världen förändrades. Apple lyckades med konsttycket att förföra en hel planet. Så till den milda grad att inbitna PC-användare faktiskt såg mellan fingrarna och köpte en Appleprodukt – kanske för första gången i deras liv. Apple måste – antar jag – ha sett den enorma succé som deras MP3-spelare fick som en plattform för ytterligare ”indoktrinering”. Sedan kom iPhone. En tricorder, dator, leksak, livsstilsikon, mediespelare, affärspryl med mera.

I min egen utveckling hade jag som sagt vandrat genom ett stort antal PC-datorer och jag kände mig lika hemma i PC-miljön som i min egen TV-soffa. Alla i släkten ringde mig när de fick datorproblem och jag kunde för det mesta hjälpa dem även om jag själv inte satt vid en dator för tillfället. För mig var dator=PC helt enkelt.

I början av 2009 skulle jag byta jobbtelefon. Jag valde mellan två – som jag bedömde det – likvärdiga produkter: SonyEricsson Xperia X1 och iPhone 3G. Jag valde X1:an. Jag kunde PC, och iPhone saknade navigeringsstöd.

And I entered a world of pain and sorrow.

Det bästa man kan säga om X1:an är att den har ett grymt tangentbord. Mail och SMS var för första gången enkelt. Det sämsta – eller en av de sämsta sakerna – var att den inte gick att ringa med. En egenskap som är särskilt bekymmersam om man är en telefon. Samtal bröts och att hitta ett telefonnummer kunde lika gärna resultera i en omstart. I samma veva hade jag börjat tappa förtroendet för Windows Vista. Alltmer av min tid gick åt till att lösa/hantera/jobba runt olika problem som berodde på operativsystemet. Till slut bedömde jag att en halvdag i veckan brändes på att hantera Microsoftrelaterade problem i telefon och/eller dator. Det är 10% av min tid. Ska man se vad jag kostar min arbetsgivare är det mer än en telefon i månaden som försvinner på rent strul.

I september fick jag nog. Jag köpte en Macbook Pro och lade in en beställning på en iPhone 3Gs. Telefonen levererades en månad senare.

Och en ny värld öppnade sig. *varning för klyschor framgent i detta inlägg, sorry…*

photo credit: nathanmac87

Med min nya dator fick jag bekanta mig med en värld där användaren hamnat i fokus. Kompromisslöst. I PC-världen är det datoradministratören som är i fokus. En PC kräver mycket mer av sin administratör än en Mac. På gott och ont. Du har en frihet i PC-miljön som är helt otrolig. Det finns inget man inte kan göra. I Macmiljön kan man förvisso ta sig in på låg nivå men det är inget som stöds via formulär etc. Du ska använda datorn som Steve Jobs har bestämt, och hör sen!

Nåväl, allt var inte bra i äppleland. Vissa saker var bättre på PC. Till exempel hur man hanterar markören då ett ord redan är markerat. Funkar klockrent i PC-miljö men är frustrerande på Mac. Små saker som helt enkelt är annorlunda.

Jag har alltid skrattat lite föraktfullt åt sektbeteendet som Macanvändare visat prov på. Det yttrar sig som följer:

• En på gränsen till religiös tro på Apple och Steve Jobs
• Man ifrågasätter inte Apples beslut och designval. Om man inte kan skicka MMS så innebär detta bara att MMS är en teknologi som är på väg ut och Apple har helt enkelt fattat detta innan alla andra.
• Intresset för nya produkter tar sig ohälsosamma proportioner
• Man är villig att betala 200 kr mer för en USB-sladd som är vit och som ser snygg ut när den är inkopplad i datorn
• Man är väldigt förlåtande rörande de fel och brister som man upptäcker. ”Ingen blixt till kameran? Nåja, det behöver jag egentligen inte ändå.”

Om man vet vad man ska leta efter kan man se sektbeteendet överallt. I branschtidningar, på reklambyråer, tryckerier, universitet,  i forum – kort sagt, hos alla som använder Mac.

Jag skulle aldrig tillhöra sekten! Jag gick in i Mac-världen med öppna ögon och med en blick av stål.

Nu, sex månader senare, kan jag bara erkänna att jag är fullständigt sektifierad. När någon skriver på Twitter: ”Idag har jag installerat Windows 7” vill jag svara ”Varför det?”. Jag passar på att på varje möte visa upp min Macbook och ställer gärna upp och svarar på frågor om datorn och dess förträfflighet. Om jag går förbi en Apple Store går jag in. Bara för att kolla lite…

Jag vill göra hatten av för ett av världens smartaste marknadsföringskoncept! Kunderna gör reklam för produkten – och bättre än vad de själva skulle kunna göra.

Sen skadar det inte att ha såpass kassa konkurrenter…

UPPDATERING 2010-06-12: Andreas Ekström (@andreasekstrom) har skrivit en alldeles utmärkt krönika på samma tema här.