Diabildföreställning is my middle name

Jag är en Powerpoint Ninja med svart bälte. Jag kan svänga ihop en presentation om nästan vad som helst på mindre än en halvtimme.

Om Powerpoint var en OS-gren skulle jag vara flerfaldig mästare, medlem i IOK och sportens motsvarighet till Sergey Bubka. Som för övrigt skulle få fira jul med tillsammans med min familj.

En snabb sökning på min dator ger att jag har 735 powerpointpresentationer. Sjuhundratrettiofem. Right. Med ett snitt på 20 innebär detta över 14000 bilder. Fjortontusen.

Det heter bilder på svenska, men på engelska heter det slides. Ordets originalbetydelse är diabild. Ni vet en liten plastram med ett diapositiv i (ett fotonegativ som inte är negativt…). För att titta behöver man en speciell projektor:

photo credit: Torley

Lite som Pogo Pedagog, faktiskt.

Att Pyttemjuk valde att använda diabildsmetaforen är inte särskilt svårt att förstå. Vid varje teknik-/paradigm-/systemskifte kan man se samma sak. Flytten till det nya sker i halvsteg med en fot kvar i det gamla, bekanta och en i den nya, bättre världen.

Några exempel:

• Vid kristnandet av romarriket ”ärvdes” gamla högtider av kristendomen
• Göteborgs Lokaltrafik, numera Västtrafik, införde ett nytt biljettsystem för 15-20 år sedan. Det gamla systemet bestod i papperskuponger som stansades av en maskin vid påstigning. Därför fick kreditenheterna i det nya systemet heta ”kuponger”. Fullständigt ologiskt för en icke-göteborgare. Nu har Västtrafik bytt till ytterligare ett nytt system. Denna gång utan referens till det gamla. Ramaskri och stor skandal. Folket reser sig med dagstidningen GP i spetsen mot det nya, krångliga systemet (och ja, det är obeskrivligt, obegripligt krångligt).
• Svenska BTL (fd Bilspedition) såldes till tyska Schenker (som i sin tur ägdes av DB – Deutsche Bahn). Först bytte man namn till Schenker-BTL och sedan till Schenker. Snart heter det DB Logistics.

Att Pyttemjuk därför skulle använda diabilden som ”krok” bakåt för att attrahera kunder att börja använda Powerpoint är inte förvånande. Men vad betyder metaforen?

• Diabilder ligger i en kassett. Powerpointbilder ligger i en sekvens.
• Man bläddrar diabilder framåt och bakåt en och en. Powerpoint bläddras framåt och bakåt en och en (det finns kortkommandon för random access, men dessa används nästan aldrig).

Visst, det finns några bra grejer med Powerpoint som inte finns i diaprojektorn. Man kan till exempel använda Presenter View för att se sitt manus och alla bilder på sin laptop medan publiken ser det du vill visa på storbild. Detta är för övrigt den enda saken jag saknar från PC-världen (funkar inte 100% på Powerpoint för Mac).

Varför har jag då skrivit detta inlägg? Jo, för att jag är så innerligt trött på Powerpoint. Alla, precis alla använder det idag. Allt spaltas upp i punktlistor. Jag till och med tänker i punktlistor (se bara här ovan). Föredragen är mer likriktade än låstasordspopen på 60-talet.

Jag håller ofta föredrag. Och drar mina punkter. Och drar mina punkter. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka bättra mig.

Det är dags att begrava diabildsmetaforen nu. Precis som med epost. Det är 2010 och tekniken har sedan länge sprungit förbi behovet av att fiska upp alla gamla stötar.

Ett exempel på hur en ny presentation skulle kunna se ut hittar man på Prezi.com. Även detta är ett exempel på att man tar något som känns tryggt och bekvämt och lyfter det till nästa nivå. Man kan använda punktlistor i Prezi, men jag misstänker att efter ett tag kommer man att sluta med det. Jag tänker testa och se om det är något för mig.

Jag ska också kolla på TED Talks och lära mig hur de gör. Världens bästa föredragshållare. De som verkligen firar jul med Sergey Bubka.

UPPDATERING 2010-06-11: IDG har en bra jämförelse mellan olika alternativ till Powerpoint och Keynote här.