T2K

Nu har jag skrivit 2000 Tweets. T2K. För er som inte vet var detta är ska jag förklara lite kort.

Twitter är en mikroblogg. Mikro betyder i detta fall 140 tecken. Man kan skriva vad man vill men på max 140 tecken. Och? Vad ska det vara bra för, undrar du.

För att förklara detta får man ta ett halvt steg tillbaka. Varför vill vi kommunicera på nätet över huvud taget? För mig handlar det om lite olika motiv. Vi börjar med de professionella.

I mitt arbete träffar jag mycket människor. De flesta av dessa kommer jag med stor sannolikhet att stöta på mer än en gång under mitt yrkesliv. You always meet people twice. Därför använder jag ett verktyg som heter LinkedIn. LinkedIn hjälper mig att inte bara komma ihåg vilka jag har träffat utan också att hålla koll på var de arbetar någonstans och vad de gör. För varje år som går blir – för mig i alla fall – nätverkets betydelse större och större. Mitt nätverk på LinkedIn ligger på strax under 300 personer. Alla kontakter man lägger upp har också dig i sin lista. Det är alltså en ömsesidig överenskommelse att det existerar en länk mellan dig och din kontakt. Jag lägger bara upp kontakter som jag har träffat på riktigt och som jag kanske – i en framtid – kommer att komma i kontakt med professionellt. Ordet kanske är ett nyckelord här. Det enda jag kan vara säker på är att när ett nätverk får den konnektivitet (antal möjliga kopplingar) som blir möjlig via till exempel LinkedIn är att jag kommer att ha nytta av det. Jag vet inte vilka kopplingar som kommer att betala sig, bara att de finns. Hade jag vetat vilka hade jag satsat på dessa direkt. Mina kontakters kontakter är i dagsläget nästan 13000 personer. Dessa kan jag nå via någon som jag själv har träffat och haft personlig kontakt med. Ytterligare ett steg bort rör det sig om mer än en miljon personer.

På LinkedIn umgås man inte. Det är ett slags showroom där man lägger upp sitt CV (sin meritförteckning) och gör det sökbart för andra. Visst, det finns en statusuppdatering på LinkedIn, men den använder jag bara när jag gör något i jobbet, till exempel pratar på en konferens. Se det lite som personlig marknadsföring och ett sätt att ”pinga” ditt nätverk. Vid flera tillfällen har gamla kontakter hört av sig när jag har postat en statusuppdatering på LinkedIn. Det fungerar, alltså!

Då så. Professionellt har jag alltså ett behov av att organisera mitt nätverk och även att kommunicera med detta nätverk utan att ringa, maila eller på annat sätt ta personlig kontakt hela tiden. Det har varken jag eller mina kontakter tid med.

Samma gäller också privat. Även där har jag ett nätverk. Naturligtvis.

På facebook ligger också kontakter som jag har träffat i verkliga livet. Dessa behöver däremot inte vara av professionell karaktär, även om vissa från LinkedIn även finns bland mina facebookkontakter. Jag vill inte kalla mina FB-kontakter för vänner. Vänner är något annat. På FB är alla bekanta. Vissa av dem är naturligtvis mina vänner, dvs personer jag umgås med afk (away from keyboard). Själva kontaktskapandet är det samma på FB som på LinkedIn. Båda måste vara överens för att kunna länkas. Även på FB kan jag se mina bekantas bekanta (man kan dölja detta om man vill). Facebook kretsar kring sitt nyhetsflöde. Där skriver du och alla dina bekanta statusuppdateringar och lägger upp länkar och bilder. Dessa blir synliga för alla dina bekanta och alla kan kommentera. Väldigt kul!

Jag kommunicerar och ”samtalar” nästan dagligen med personer som jag inte har pratat med på 20 år. Gamla skolkamrater, lumparkompisar och annat löst folk. Hur kul som helst! Hur gick detta till för 10 år sedan? Man stötte kanske ihop med någon på stan och utbytte information om vem som gör vad och vem som har flyttat och vem som har gift sig etc. Nog så intressant men det kommer inte i närheten av den informationsmängd man har tillgång till idag. Om man vill dela med sig vill säga. Alla vill inte det, och det är OK. Men jag önskar att fler borde testa. Det är inte farligt.

På facebook är jag till skillnad från LinkedIn privatperson. Civil. Även om gränserna ibland suddas ut. Jag har jobbkontakter på FB och privata vänner på LinkedIn. Det gör inget. Men på FB kan jag skriva om något kul jag håller på med, en film jag sett eller en bok jag läst. Lite som ett gigantiskt fikabord där alla vänner och bekanta kort och gott umgås. Man ska inte överanalysera. Naturligtvis är facebook också en stor tramsplattform med hundratals olika spel och frågesporter där du kan tävla mot dina bekanta. Bra affärsidé. Se förresten mina idéer om hur ett av dessa spel, Farmville, skulle kunna utvecklas.

För ungefär ett halvår sedan fick jag så upp ögonen för Twitter. Och det är här som allt tar en vändning.

 

Som jag skrev i början så är Twitter en mikroblogg. En renodlad variant av statusflödet i facebook. I alla fall på ytan. Men det finns fundamentala skillnader. På Twitter pratar man inte om ”vänner” eller ”kontakter” utan om Followers (gillar inte det svenska ”Följare”, låter tillgjort). Kontakt mellan två personer på Twitter behöver inte vara ömsesidig. Alla kan välja att läsa vad en annan användare skriver eller inte, dvs man följer den personen. En annan viktig skillnad är att ett inlägg på Twitter, en så kallad Tweet, får vara max 140 tecken. Inte mycket. Vad kan man göra med det? Ja, i början fattar man inte mycket. Efter ett tag inser man att 140 tecken tvingar mig att tänka igenom vad jag skriver och att använda varje bokstav klokt. Det finns inte plats för ordbajseri och långa utläggningar. Klistrar man in en länk i sin Tweet tar den plats (det finns flera tjänster som kortar länkar så att de inte blir för långa).

Vad gör man då på Twitter? Ja, på samma sätt som som facebook så umgås man. Men om facebook är ett fikabord med bekanta så är Twitter ett mingelparty med främlingar. På Twitter följer jag i nuläget strax under 400 personer. Av dessa är det runt 250 som även följer mig. Detta innebär att när någon av dessa 400 personer skriver en Tweet dyker den upp i min ”tidslinje”. Mitt nyhetsflöde. Allt jag skriver dyker upp hos mina 250 followers. När det händer som mest är det flera nya Tweets i minuten. Det går inte att betrakta detta som en inbox där man ska läsa allt, utan som – precis som på ett cocktailparty, ett kontinuerligt flöde av diskussioner som du väljer att lyssna till eller inte och att delta i eller inte.

Nu har jag skrivit 2000 tweets. Inte särsklit många egentligen, men jag börjar få en känsla för hur det fungerar nu. Och fungerar, det gör det. Jag gillar att diskutera, att umgås med andra, att skämta, att formulera mig, att skriva. För mig är detta intellektuell stimulans på hög nivå, även när vi bara pratar väder. Ibland pratar vi om allvarliga saker, ibland om aktuella nyheter, ibland förmedlas kontakter mellan personer, ibland skämtar vi.

Jag har inte träffat många twittrare afk ännu, men då och då organiseras träffar, TweetUps. Det ser jag fram emot. Man har lärt känna personer utifrån vad de skriver i välformulerade, genomtänkta 140-teckensrader. Och de har lärt känna mig på samma sätt. Detta gör Twitter till något helt annat än FB och LinkedIn. I alla fall för mig. Jag har dessutom börjat göra professionella kontakter på Twitter. Även detta fungerar över förväntan. Jag provade för skojs skull att skicka ut en fråga angående en kommande konferens som jag är med och arrangerar. Nästan direkt fick jag napp. Flera intresserade twittrare hörde av sig och ett par av dessa är nu inbokade.

Många som twittrar börjar förr eller senare att blogga. Precis som jag gjorde. Man inser att när man kommer på något fyndigt, intressant, roligt eller bara underligt börjar man genast fundera på om det finns en publik någonstans som skulle vilja läsa om det. Skrivlusten tilltar och innan man vet ordet av har man producerat en hel hög blogginlägg och har ännu fler på lager. Man börjar läsa andras bloggar – företrädesvis andra twittrare – och en ny värld öppnar sig. En värld som jag vill vara delaktig i.

Communicare necesse est.

Förresten. Begreppet Sociala medier låter lite för pretentiöst. Människan är ett socialt djur. Vi behöver interagera och kommunicera med de runtomkring för att överleva. Vad vi har nu är bra verktyg för att göra ”runtomkring” mycket större och enklare att kommunicera med. That’s it! Kommer ni ihåg Heta linjen på 80-talet? Same shit, different technology.

Jag har på ett ganska tafatt sätt försökt beskriva min syn på detta. Det finns de som har gjort det bättre och några av de bästa är Christina Stielli och Ulrika Good. Läs och begrunda.

Nu ska jag skriva min 2001:a Tweet. Om vad? Ingen aning…

25 Comments