Tacka vet jag fem myror…

Kalla mig gammalmodig. Nostalgisk. Till och med bakåtsträvare. Gör inget. Tar det som komplimanger. I alla fall om det gäller barnprogram.

Allvarligt talat, får man göra vilken dynga som helst nuförtiden? Visst jag har, precis som nästan alla som växte upp på 70-talet, traumatiska minnen av Vilse i Pannkakan och tjeckiska dockfilmer. Inte att leka med. Storpotäten har fått många barn att gråta sig till sömns. Dagens variant på detta tema heter förresten Pomos Piano.

Nåväl. Det gjordes väldigt bra barnprogram också. Fem myror är fler än fyra elefanter. Trazan och Banarne. Hajk. Barnjournalen. För att nämna några exempel.

Det görs bra program idag också: Evas Funkarprogram/Superkoll, Hjärnkontoret, Räkna med skägg, Fåret Shaun etc. Men det görs också otroligt mycket dynga.

Utbudet är hundrafalt större idag. Antal barnprogramminuter per dag på TV överstiger dygnets timmar. När jag var barn var det 15 minuter per dag, eller kanske 30. Vad får detta för konskvenser?

Eftersom efterfrågan har mångdubblats (man måste fylla alla dessa barnprogramminuter med barnprogram) har också utbudet mångdubblats. Jag vet inte om det görs mer dynga nu jämfört med förr procentuellt sett, men dynghögen har ändå blivit större, hur man än räknar.

Överst på denna hög av idioti hamnar Drömmarnas Trädgård. Programmet handlar om en massa konstiga figurer som pratar bebisspråk och gör hjärndöda saker. Berättaren låter som om han antingen är full eller tror att publiken är lobotomerad. Ungarna sitter som klistrade och matas med visuella uttryck utan att behöva koppla in hjärnan. Ett exempel:

Jag har en teori om hur just detta program kom till:

”Vi ska göra ett program som de minsta gillar” sa producenten

”Vi fixar det till på måndag” sa författaren

På söndag kväll hade författaren glömt vad han lovat. Han hade rökt på och till och med tagit ett sånt där roligt piller. Då kommer han på, i ett ögonblick av klarhet, att han hade lovat skriva synopsis till ett nytt barnprogram. Han sätter igång…

Detta usla program är bara ett exempel. Det finns flera andra som kvalar in på dynghögen:

  • Fiffi och blomsterfröna
  • Meckar-Micke
  • Teletubbies
  • Pokémon

Jag förbjuder inte mina barn att kolla på dessa program. Man ska inte censurera. Däremot hoppas jag att de, när de växer upp och skaffar egna barn, minns de barnprogram som var bra och inte bara de dåliga.

De har båda två lärt sig att läsa och räkna med Fem myror… Kvalitet håller.

UPPDATERING 2010-11-09: Fredde Marklund (@darksidedesign) har publicerat en lysande nostalgitripp om gamla barnprogram. Måste ses!

8 Comments