Att bygga ett bullshitfilter

Jag gick i grundskolan på 70-talet.

Tramporgel. Hålen mot fönstret. Pogo Pedagog. Blåstenciler (kan ni känna doften?).

70-talet var en oskyldig tid för oss som gick i låg- och mellanstadiet. Vi hade (nästan) aldrig hört talas om knark. Det värsta vi hade sett var någon i sexan som hade börjat smygsnusa lite. Moralpanik bröt ut när Dallas började sändas på TV. Filmcensuren levde gott på folks rädsla för vissa ord, bilder och idéer.

Under denna period gick alltså jag mina första år i skolan. Efter de första årens läs- och räkne-”boot camp” kom vi så in på lite mer hardcore schooling. Vi började läsa engelska, SO och religion till exempel. Det är nu det börjar bli intressant. Vi pumpades fulla med fakta. Vi fick betyg direkt (något som jag tycker är bra, förresten). Vi bedömdes efter hur bra vi kunde återge och minnas fakta (något som idag låter lite – för att sno från en känd elektronikkedja – puckat). Jag minns speciellt ett prov som vi hade:

Vi hade fått se ett Pogo Pedagog-bildband om Jesu liv och leverne. För att göra storyn lite mer intressant hade det kära Pogo Pedagog anlitat skådespelare som agerade på ljudbandet som ackomanjerade bildbandet.

****** FÖR ER SOM ÄR FÖDDA EFTER 1980:

Pogo Pedagog producerade så kallade bildband. De kan liknas vid en Powerpoint-presentation som ligger på en rulle som består av foton på rad efter varandra. Bildbandet monterades i en så kallad projektor (lite som den tidens DVD-spelare). Projektorn hade en stark lampa och en lins som kunde förstora upp bildbandets olika bilder på en filmduk (en sådan som vi idag använder till Powerpoint. Snacka om old school!). Det var alltid ett hedersuppdrag att få vara den som hade till uppgift att vrida fram nästa bild (som att klicka fram nästa slide i Powerpoint). Kom inte och säg att vi inte hade kul på 70-talet!

För att göra bildbandet lite mer intressant hade Pogo Pedagog också producerat ett tillhörande ljudband. Istället för att läraren pratade om bilderna (som man gör i Powerpoint) hade Pogo Pedagog anlitat professionella uppläsare och ibland till och med skådespelare. Ljudbandet innehöll alltså bara ljud. Lite som en mp3-fil. Bandet satt uppspolat på en rulle och behövde även det en speciell maskin för att kunna spelas upp (lite som Real Player eller Quicktime, fast en maskin på 15 kg). Varje gång det var dags att flytta fram bildbandet ett snäpp spelades ett ljudligt PLING på ljudbandet.

Huruvida de anställda på statliga Pogo Pedagog var de som uppfann den kända Pogo-dansen som blev så populär bland arga ungdomar på 70-talet är till dags dato ännu ett obekräftat rykte.

****** NI SOM ÄR FÖDDA FÖRE 1980 KAN BÖRJA LÄSA HÄR IGEN

Hur som helst. Vi såg på bildband om Jesus. Jag gick i trean. Under några fängslande minuter spelades en scen från Jesu liv upp där han stod anklagad för diverse brott och ställdes inför Pontius Pilatus. Någon av birollerna skrek att ”Jesus är en upprorsmakare!”. Andra skrek andra saker och storyn slutade som förväntat (vi hade läst Barnens Bibel i flera år vid det laget, så några överraskningar fanns inte). Vid terminens slut hade vi sålunda ett prov på läroplansavsnittet ”Jesu liv och leverne”. Jag fick alla rätt. Nästan. Jag hade lätt för att lära mig fakta och spikade många av proven vi hade. Jag var övertygad om att jag hade spikat även Jesuprovet, men icke! Första frågan på provet var ”Vem var Jesus?”. Jag svarade ”Jesus var en upprorsmakare”. Fel. Det var inte svaret som stod i facit. Men jag var övertygad om att jag hade rätt! Pogo Pedagog ljög aldrig.

Vart vill jag komma med denna utläggning?

Idag har jag egna barn som har börjat skolan. Idag går inte skolan ut på att lära sig fakta på samma sätt som för min generation. Hoppas jag i alla fall. Att hitta fakta är inte problemet. Det finns hur mycket fakta som helst. Jag använder Google och Wikipedia 30-70 gånger per dag. Eller mer. En 10-åring på 70-talet fick i uppgift att leta upp en bok om ett visst ämne. Det var svårt nog. Idag får en 10-åring svårt att sålla mellan de  122000 träffar som en googling på ”Jesu liv” ger. 70-talseleven kanske hittade en eller två böcker, varav en var Bibeln.

Hur ska man kunna bedöma 122000 källor? De säger inte alla samma sak. Det är naturligtvis omöjligt för en 10-åring att göra detta. Och det är här det börjar bli allvarligt. Och viktigt.

Våra barn växer upp i en värld där tillgängligheten till information är i det närmaste obegränsad. Att de då ska lära sig årtal för krig, kungars namn, floder i Italien och andra fakta utantill bara för att fylla en läroplan känns väldigt fel. Jag säger inte att de inte ska lära sig dessa saker i skolan, men syftet med att lära ut skall vara för att ge eleverna ett bra bullshitfilter.

Den viktigaste färdighet vi kan ge våra barn är en väl utvecklad källkritisk instinkt. Att kritiskt kunna bedöma information. Att ställa påståenden mot varandra för att utröna vad som verkar mest troligt. Att inte gå på trams som att jorden ska gå under år 2000 (De hade fel. Ha!) eller att stjärntecken styr våra liv.

Jag vet inte om dessa åsikter är adopterade av någon speciell politisk inriktning eller ej. Men jag, som har växt upp under ”faktaåldern”, försöker få mina barn att kritiskt granska alla påståenden för att de ska kunna svara att ”Jesus var en upprorsmakare” och faktiskt få rätt för det.

Denna artikel blev dubbelt så lång som jag hade tänkt. Sorry, men ämnet engagerar mig.

Kommentera gärna!

35 Comments