Varje resa börjar alltid med ett steg och slutar med skitbråttom

Jag handlar alltid de flesta julklapparna den 23. Jag kommer sällan på de riktigt bra idéerna förrän jag måste, dvs dagen innan. När jag ska hålla föredrag vet jag oftast om detta månader i förväg. Ändå gör jag de sista (och bästa) ändringarna i min presentation strax före mitt framträdande. Varje gång.

När vi ska ha gäster utnyttjas alla marginaler. Vi städar och följer minutplanering fram tills det knackar på dörren. Samma gäller i princip alla deadlines. Ju viktigare, desto tajtare blir det i slutet.

Känner du igen dig? I så fall vill jag berätta lite om Parkinsons lag.

Nej, den har inget med sjukdomen att göra. Den handlar om tillgänglig tid och utnyttjad tid.

C. Northcote Parkinson (1909-1993) var en engelsk historiker som myntade denna numera världsberömda (natur)lag. Den lyder:

Work expands so as to fill the time available for its completion.

Arbete expanderar så att det fyller tiden man avsätter för dess färdigställande.

Vad säger då denna lag egentligen?

Jo, den förklarar hur vi alltid utnyttjar den tid som står oss till förfogande. Att vi undermedvetet klassificerar marginaler i hårda och mjuka, där de mjuka utnyttjas och de hårda respekteras. I alla fall fungerar jag så. Jag bör – för bästa resultat – ligga på lagom hög belastningsnivå. Inte för lite, för då tar andra projekt över. Inte för mycket för då blir det informationsinfarkt. Lagom (jag är ju svenne, så varför inte?).

Jag kan varmt rekommendera att ni skaffar boken Parkinson’s Law (Amazon) där han i satirform beskriver lagen och dess konsekvenser i byråkratier, organisationer och på cocktailpartyn.

Nästa gång ni kommer med andan i halsen in på ett möte och gör de sista förberedelserna på plats, tänk då på Parkinson och hans lag. Sjukdomsinsikt är av godo.

Jag ber att få återkomma med en betraktelse av den kanske ännu mer kända Murphys Lag. Men inte nu. Tiden tog nämligen slut, och då måste ju denna bloggpost vara klar, eller hur?