Pappa, pappa! Basen ramlar! – Oh yeah!

Jag har ett förflutet som hobbymusiker. Med betoning på hobby. Under några år på 80-90-talen spelade jag elbas i bandet Anyway. Naturligtvis var vi världens bästa band, något som vi själva insåg ganska tidigt. Problemet var bara att det inte fanns så många som delade vår uppfattning. Kanske för att ingen hade uppfunnit Myspace ännu. Kanske på grund av annat.

Hur som helst så pendlade vi under ett antal år mellan egna låtar och covers. Mest covers, om jag ska vara ärlig. Min elbas är nu utlånad till min 19-åriga svåger som antagligen spelar blytung metall med den. Bra att den kommer till användning.

Något som däremot inte har lämnat mig är min förändrade musiksmak. När jag började spela själv började jag också lyssna på musik. Inte bara konsumera i största allmänhet, utan också lyssna och dissekera. Jag kom på mig själv med att tröttna på musik som tidigare fångat mitt intresse. Jag har inte fastnat i Toto/Yes/Rush-träsket. Eller i jazzdjungeln. Jag är nog inte tillräckligt bra musiker för det. Jag lyssnar hellre på en falsksjungande Karin Dreijer i tidiga Honey is Cool, eller varför inte Chop Suey med System of a Down. Så länge musiken har någon form av nerv.

Denna nerv kan ta sig flera uttryck. På ytan är det få likheter mellan Killing in the Name med Rage against the machine och Glory Box med Portishead. Båda har dock det där lite speciella som inte riktigt går att specificera. Nerv. Känsla.

Ett annat arv som jag har med mig från min korta basistkarriär är fascniationen för fallande basgång. Lite nördigt, jag vet. Kan inte hjälpas. Om du undrar vad det är, lyssna på följande Spotifylista:

The Rise (and Fall) of the Bass

Vissa låtar saknas. Since I’ve been lovin’ you med Led Zeppelin, till exempel. Men, man kan inte få allt.

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.