Carpe Lunch

Var sak har sin tid, sägs det. Och plats. Som småbarnsförälder är detta påtagligt varje dag. Barn (i alla fall mina) behöver rutiner. Scheman som inte förändras annat är gradvis, bit för bit. Vi lär våra barn att morgondagen skall/bör se ut som idag. Att förändringar och infall hör till ovanligheterna och att så länge allt ”tickar på” är allt bra.

Missförstå mig inte. Utan dessa rutiner skulle mina två grabbar på 5 och 7 fullständigt köra över oss. Men mitt i detta livspussel, som planeras och läggs i förväg, finns det risk att något försvinner.

Jag vill att mina barn skall växa upp till kreativa, ifrågasättande, självtänkande vuxna som värdesätter och uppskattar spontanitet och oplanerade infall. Utan att de för den saken blir fullblodsanarkister…

Vad händer då när vi vuxna säger att alla dagar skall se likadana ut, att avvikelser från planen är fel?

Jag funderar på detta samtidigt som jag går genom Göteborg på väg att äta lunch. Jag brukar äta på ett av tre olika ställen. Jag gillar maten och jag vet vad jag får. Trygghet. Inga risker. Rutin. Aptrist.

På impuls gled jag in i Saluhallen. Gick in i första bästa ”restaurang” och beställde det som stod överst på menyn. Bara för att visa att jag KAN. Och se! Femton minuter senare har jag skrivit denna lilla text. Ett tema som jag kommer att återkomma till.

One Comment